Rozz är blandis av Gråhund och Finsk Lapphund

Norsk Gråhund/ Älghund
Härstammar från Norge, mycket gammal jakthund, en av de första spetshundraserna,
finns dokumenterad från 1860-talet då Bamse Gram köptes av norrmannen
Jens Gram efter en vistelse i Ångermanland.
Som norsk nationalras den blev betraktad och erkänd. Den norska standarden
skrevs efter förebilden av Bamse Gram och Bamse Omsted som föddes 1891
med Bamse Gram i stamtavlan.
Standardskrivningen kom efter bildandet av Norsk Dyrehundklubb 1899.
Svenska Kennelklubbens Spetshundssektion bildades 1911 för att tillvarata
”den nordiska spetsens raser” Gråhund, Lapphund och Norrbottenshund.

Rasen användes först till jakt på ekorre och fågel, nu används rasen som Älghund

Gråhunden ska vara kort och kvardratiskt byggd. Hunden ska ha svart mask,
öron och ögonen ska vara bruna

Gråhunden är idag en tålig och stark jakthund som oftast uppfyller de krav på
jaktförmåga som ställs.

Mentaliteten är i allmänhet mycket god, men en del hundar uppvisar en stark bytesmedvetenhet.
En del tikar är kanske något veka i kontakter med främmande, men denna
vekhet sätter inte spår i älgarbetet.
Enmanshundar förekommer.

Gråhunden är en relativt frisk ras i hundvärden men förekomsten av HD,
glaukom, njursvikt och fettknölar kräver ständig uppföljning och bevakning.

Färgen skall vara mörkare eller ljusare grå, ljusare på bröst, buk och ben,
på svansens undersida, under svansroten och i selteckningen.
Den grå färgen bildas genom att täckhåret har kortare eller längre svarta
spetsar, medan underullen är rent ljusgrå.
Öronen och främre delen av nospartiet bör vara mörka (mörk mask).
Förgnyanser i gult och brunt, oregelbunden färgfördelning, sotiga tecken
på benen, "glasögon" samt vita tecken är inte önskvärda.

Mankhöjd:
Idealhöjd för hanhund 52 cm
Idealhöjd för tik 49 cm


Uppgifter tagna från

http://www.alghundklubben.com/

http://www.aktivhund.se/

Finsk Lapphund

Hemland
Finland

Användningsområde
Ursprungligen använd i renskötsel som vall- och vakthund, idag också en populär sällskapshund.

Bakgrund / Ändamål
Samerna har redan under århundraden använt finsk lapphund liknande hundar till att valla och vakta renar i norra delen av Fennoskandien och Ryssland. Utgående från dessa hundar fastställde Finska Kennelklubben lapska vallhundens första rasstandard år 1945. Namnet ändrades till lapphund år 1967. Rastypen och rasbilden utkristalliserades under 1970-talet, standarden har modifierats flera gånger. Namnet ändrades vidare till finsk lapphund år 1993. Rasbilden har stabiliserats snabbt och idag är rasen mycket populär främst som familje- och hobbyhund i hela Finland.

Helhetsintryck
Något under medelstorlek, kraftigt byggd i förhållande till storleken, något längre än hög, med lång och tät päls och upprättstående öron.

Viktiga måttförhållanden
Bröstkorgens djup skall vara något mindre än hälften av mankhöjden. Nospartiet skall vara något kortare än skallen. Skallens längd skall vara större än bredden: skallens bredd skall vara samma som skallens djup.

Uppförande och karaktär
Intelligent, modig, lugn och villig att lära sig. Vänlig och tillgiven.

Huvud
Huvudet skall ha kraftiga drag och vara relativt brett. Skallpartiet skall vara brett, hjässan skall vara något välvd och pannfåran tydligt markerad.  Stopet skall vara tydligt.
Nostryffeln skall helst vara svart, dock i harmoni med pälsfärgen.
Nospartiet skall vara kraftigt, brett och rakt; såväl ovanifrån som från sidan jämnt, men endast något avsmalnande.
Läpparna skall vara strama.
Käkar / Tänder / Bett: Käkarna skall vara kraftiga. Saxbett.
Kindeer: Okbågarna skall vara tydligt markerade.
Ögonen skall vara mandelformade och mörkbruna, i harmoni med pälsfärgen. Uttrycket skall vara mjukt och vänligt.
Öronen skall vara medelstora, upprättstående eller med böjda spetsar, ansatta tämligen långt från varandra, relativt breda vid ansättningen, trekantiga och mycket rörliga.

Hals
Halsen skall vara medellång, kraftig och täkt med tät päls.

Kroppen
Manken skall vara muskulös, bred och något markerad.   Ryggen skall vara kraftig och rak.
Ländpartiet skall vara kort och muskulöst.  Korset skall vara medellångt, väl utvecklat och endast något sluttande.
 Bröstkorgen skall vara djup, relativt lång och nå nästan till armbågen, inte särskilt bred. Revbenen skall vara något välvda. Förbröstet tydligt, inte särskilt kraftigt.  Buklinjen skall vara något uppdragen.

Svans
Svansen skall vara relativt högt ansatt och medellång med tät och lång päls. På svansspetsen kan finnas en J-formad krok. Då hunden rör sig ringlar sig svansen mot ryggen eller mot ena flanken, i vila får svansen hänga.

Extremiteter

Framställ
Frambenen skall vara kraftiga med kraftig benstomme och framifrån sett raka och parallella.
Skulderbladen skall vara något snedställda.  Överarmen skall vara lika lång som skulderbladet. Vinkeln mellan skulderbladet och överarmen skall vara relativt öppen.
Armbågarna skall vara rakt bakåtriktade och befinna sig något lägre än bröstkorgens nedre del.  Underarmen skall vara relativt kraftig och lodrät.
Handloven skall vara fjädrande.  Mellanhanden skall vara medellång och något snedställd.
Tassarna skall vara relativt höga, hellre ovala än runda och täckta med tätt hårlag. Trampdynorna skall vara spänstiga och på sidorna täckta av tätt hårlag.

Bakställ
Bakbenen skall vara kraftiga med kraftig benstomme och bakifrån sett raka och parallella. Vinklarna skall vara tydliga men inte särskilt kraftiga.
 Låren skall vara medellånga och tämligen breda med kraftig muskulatur.  Knälederna skall vara framåtriktade och knävinkeln relativt tydlig.  Underbenet skall vara relativt långt och spänstigt.
Haslederna skall vara relativt lågt ansatta med tydlig, men inte särskilt kraftig vinkel.  Mellanfoten skall vara relativt kort, kraftig och lodrät.   Baktassarna skall motsvara framtassarna. Sporrar inte önskvärda.

Rörelser
Rörelserna skall vara flotta. Hunden byter travet lätt till galopp, som för den är en angenäm rörelseform. Rörelserna skall vara parallella. I arbetet är finsk lapphund rask och snabb.

Hud
Huden skall överallt vara åliggande och utan rynkor.

Päls
Pälsen skall vara riklig, i synnerhet hanhundar skall ha en tydlig krage. Täckhåret skall vara långt, rakt och strävt. På huvudet och på benens främre del skall pälsen vara kortare. Det skall finnas rikligt av mjuk och tät bottenull.
Alla färger är tillåtna. Huvudfärgen bör vara dominerande. Färgtecken, som avviker från grundfärgen, kan finnas på huvudet, på halsen, på bröstet, på bröstkorgens undre del, på benen och på svansen.

Mankhöjd
Idealmankhöjd hos hanhundar skall vara 49 cm och hos tikar 44 cm. Tillåten avvikelse är ± 3 cm. Typen skall vara viktigare än storleken.

Uppgifter tagna från Svenska Lapphundsklubben

 

Zita är blandis av Border Collie Schäfer

Border Collie      http://hem.passagen.se/sheep_trix/ Rasen uppkom i gränsområdena mellan Skottland och England. Ursprunget av rasen är väldigt gammal, finns nämnd i skrifter redan på 1570 talet.  Rasen kom till Sverige år 1920 och används främst för att samla, hämta och förflytta får och andra djur. Border Collie har nu även börjat användas som assistanshund, räddningshund eller tävlingshund på elitnivå i Bruks, Agitily eller Lydnadstävling på  grund att rasen är så arbetsvillig. En B C är lättlärd, livlig, intelligent, och alert. Den är mycket läraktig, snabb och tänker ofta steget före tränaren. Alla B C är mycket glada, positiva och måna om att vara tränaren tillags. Rasen rekommenderas ej som första gångs hund, ej heller som bara sällskapshund. "Köper man en BC SKA man valla eller tävla, man köper inte en formel 1 bil för att åka till postlådan med." (Citat: Jörgen Pettersson) En B C som ej får arbeta mår psykiskt dåligt . Kan börja "valla" cyklar, bilar mm. Rasen är ofta lite reserverad och försiktig mot okända, nästan på gränsen till feghet. Rasen har ofta olika nedärvda egenskaper och arbetssätt så det rekommenderas att förväntningar på hunden ska komma fram före köp. Pälsen kan vara kort eller långhårig, alla färger är tillåtna men svart/vit med medellång päls på ryggen är populärast. Rygglängden är längre än mankhöjden med svagt sluttande kors, välutvecklad bröstkorg och högt uppdragen buklinje. Rasen har en fri, vägvinnande gång. Under vallning har B C en låg, lite smygande gång med sänkt  huvud och framåtsträckt hals. Höjd ca. 55 cm - tiken bara något mindre.  Vikt ca. 20- 30 kg.

 

                               

Schäfer    http://www.schaeferhundklubben.com/ Schäfern är en Tysk,  mycket gammal hundras. Det har hittats kranier ända från bronsåldern som är nästan identiska med dagens Schäfer hundar.  Från början hade man Schäferhunden som vakt vid bostäder och lös boskap av olika slag, en så kallad herdehund, och det är också därigenom den fått sitt namn. Fåraherde heter på tyska Schäfer och herdens hund blir Schäfer- hund. På en utställning i Tyskland 1899 debuterade rasen och den första Schäferhundklubben bildades. I  början av1900-talet började man ha Schäfern som polishund i Tyskland och den fick också många och viktiga uppdrag under första världskriget.  I princip finns inte något arbetsområde som är främmande  för en Schäfer. Schäferhunden är visserligen världens - och Sveriges populäraste ras, men det är för den skull ingen renodlad sällskapshund. Den måste få jobba med både benen och hjärnan för att bli lycklig. En Schäfer som inte får jobba är ingen lycklig Schäfer. Rasen ska ha jämt humör, goda nerver, vara självsäker, frimodig lugn uppmärksam och följsam. Skallen. Ska vara kilformad, bredd motsvarar ungefär längd. Pannan måttligt välvd. Kropp. Bred, lång bröstkorg. Fast rygg, kraftig och muskelös. Bred länd. Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10- 17%. Päls. Består av stickelhår och underull. Längre och tätare på hals och lårens baksida. Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula eller ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, eller  grå med mörkare skiftning. Svans. Ska räcka minst till hasen och bäras i en mjukt uppåtböjd båge. Rörelsemönster. Schäfern är en travande hund. Vid lugnt trav bärshuvudet framåt sträckt och svansen något lyft.  Från öronspetsen – längst med nacken – till svansspetsen framträder en oavbruten svängd linje. Tiken är                 55 - 60 cm hög       Väger     22 – 32 kg. Hanhunden är      60 -  65 cm hög      Väger      30 - 40 kg.

     

 

Karelsk Björnhund

Rasen härstammar från Finland och tillhör rastypen Laika = spetsar.  Tiken är 52 cm mankhöjd, vikt  ca. 20 kg.  Hanhunden 57 cm, vikt ca. 25 kg.  Det är en medelstor, rektangulär och kraftigt byggd hund med yvig päls där täckhåret ska vara grovt och rakt. Pälsen ska vara längre på hals och lårens baksida med mjuk och tät under ull.  Färgen ska vara svart, ofta med skarpt avgränsade vita tecken på huvud, bröst, hals och ben.  Numera är det tillåtet men ej önskvärt Karelare med vit bottenfärg och svarta tecken. Öronen ska vara upprättstående och svansen ska vara högt ansatt, medellång och ska bäras ringlad så svansspetsen berör ryggen.  Karelaren har ett jämt temperament, men är något reserverad, tung och lugn med eldig blick.  Det är en tuff ras, modig, envis och har en stolt hållning. Den har väl utvecklat jaktinstinkt och ett utpräglat luktsinne, väl lämpad för jakt på större bytesdjur. Citat    >> Karelaren är som en bit av den vilda, otämjda vildmarken<<  Liten historik.  Rasen har behållit sitt utseende i flera sekel därför att den levt isolerat och undgått inblandning av andra raser.  Det Karelska folket hade sina svarta spetshundar med sig då de för tusentals år sedan invandrade till områden norr om den Finska bukten. Karelska folket skilde sig från andra folkslag genom att vara stora jägare och därför kunde bosätta sig i de mest isolerade och otillgängliga områdena. Som jakthund på Björn och Lo var hundrasen känd långt utanför Finlands gränser från år 1870.  Rasen fick sitt namn Karelsk Björnhund år 1936.  Så drabbades Finland Och Karelen av Vinterkriget 1939 och då utrotades nästan hela stammen. Här omnämns nu tre Finska män som gjorde en stor insats för att bevara rasen.  En man vid namn Olof Berg, finsk uppfödare med några få hundar kvar.  En Finsk bonde Anti Herrala med ett par hanhundar.  Och en Finska överste Kivikko som letade efter hundar i grannländerna för att säkra rasens fortbestånd.  Överste Kivikko blev härmed kallad för  BJÖRNHUNDENS FADER.   Hunden blev godkänd som ras och registrerad i Finska Kennelklubben år 1948.  SAIDA En av Kivikkos  tikar som haft stor    betydelse för rasen utveckling.                                               Hemsidan för Svenska Björnhund klubben     http://hem.fyristorg.com/karelare/