En julsaga av
Vännerna på Nätet
Författare Jag, Gunnar, Ulla Greta, Lena-ax, Conny och Ozzz
Det var en gång
I en stad långt borta, i ett litet hyreshus, där satt en liten
flicka med sin hund bredvid sig och sin katt i knä och de
tittade alla ut genom fönstret.
Flickan grät, mamma hade just berättat att de inte skulle ha råd
att fira jul i år.
Mamma hade blivit tvungen att sluta sitt arbete och som
arbetslös så skulle det bli dåligt med pengar.
Flickan sitter där och funderar, hur ska hon kunna hjälpa sin
mamma? För en jul det måste de väl få, Tomten glömmer väl inte
bort deras familj i år?
Flickan torkade tårarna och kramade sin mamma. Sen gick hon in i
sitt rum och hämtade sin blockflöjt. Hon övade varje dag på
olika julsånger, för nu hade hon bestämt sig för att gå ut och
spela och få pengar.
Tanter och farbröder gjorde ju så och hon hade sett att
människor gav dem pengar. Hon hoppades att det skulle lyckas för
henne också.
Flickan var flitig och övade så mycket hon kunde men det ville
inte riktigt bli så vackert som hon önskade. Hon satt i sitt rum
och suckade när hon hörde en knackning på fönsterrutan.
Utanför såg hon en liten parvel stor som en gråsparv. Hon blev
först rädd men sen öppnade hon fönstret.
"Jag tycker att du är duktig som övar sa den lilla tomten
"(för en sådan var det.)
"Jag vet hur du kan få tag i en magisk flöjt där det blir så
vacker musik när du spelar att alla människor blir glada o ger
dig pengar" "Men då måste du först städa, fejja o dona lite.
Så dom fejjade och donade så dom blev alldeles trötta.
-Nä nu är det dax för att dricka lite must, sa nissen. -Å vad
gott, jag gillar verkligen must men jag har ingen must hemma och
för att få pengar till must måste jag kunna spela flöjt bättre
så folk vill ge mig slantar för att höra mig spela, suckade
flickan.
Vänta lite blinkade nissen pillemariskt. Han sträckte på
sig högtidligt och tog av sig sin lilla luva i en svepande
rörelse samtidigt som han bugade sig.
Sen sträckte han fram luvan mot flickan som en skål med båda
sina händer. Varse god här är lite trollmust.
Tack vad snällt, flickan tog luvan mellan pekfingret och tummen
och drack av musten som nissen trollat fram. Den smakade som
kryddad honung och killade så hon var tvungen att skratta.
Här log hon och lämnade tillbaka luvan vi delar lika.
Då svarade den lilla nissen, denna dryck är inget för oss
småtomtar. Denna dryck är förtrollad för att ge dig styrkan som
behövs för att du ska lyckas i din strävan att hjälpa din mor.
Själv tar jag min gamla vanliga must från Kopparbergs Bryggeri.
Nu min lilla vän, nu ska du Gå och sova så du orkar med att
hjälpa din Mor.
För hon behöver mkt hjälp och stöttning nu när de ska bli Jul.
Men du ska veta att din Mor är mycket lyckligt lottad, som har
ett sådant fint barn som du.
Nu får du sova gott och drömma om allt det vackra med julen. Du
kommer att träffa någon du känner i din dröm och denne kommer
att visa dig vad du skall göra.
Flickan somnade in och i drömmen såg en välbekant person;och
ändå inte. Hon hade sett den här personen nånstans på ett foto.
Och nånstans djupt inuti hade hon en vag känsla av att ha
träffat personen tidigare. Men vem var det?
Flickan tittade lite extra och då fick hon se vem det var.
Det var hon själv som spelade blockflöjt så vackert och fint så
att alla stannade till och skänkte en slant. Melodierna bara
flödade ur flöjten och fingrarna rörde sig själv som i en dröm.
Ja en dröm det var det ju, tänkte hon när hon vaknade på
morgonen.
Men tonerna från drömmen fanns kvar i öronen och spelglädjen! Så
utan att tänka sig för egentligen tog hon med sig blockflöjten
när hon skulle gå ut i denna frostiga Andra advent söndagen för
att se om det var några kompisar ute att leka med.
Men det var alldeles tomt på gatan så hon drog sig ner mot
centrum där affärerna redan öppnat och folk sprang omkring med
sina kassar dom inhandlat.
Vid ett gathörn stod en sliten man och tiggde pengar. Han
luktade lite konstigt men flickan ställde
sig bredvid honom och tog fram sin flöjt satte den till sina
läppar och började spela.
Allt lät lika vackert som hon mindes det i drömmen,
människor runt omkring stannade förundrade upp. Det dröjde inte
länge innan pengarna började trilla in. Hon blev så glad
och tänkte att nu ordnar sig allt till det bästa till julen.
Men då stannade en polisbil framför henne och en arg polis kom
ut och sa "här får man inte stå utan tillstånd. Ge mig pengarna,
kanske dom räcker som böter"
Men då tog mannen vid hennes sida tag i pengarna och drog snabbt
med sig flickan.
Dom sprang och lurade bort den ganska ointelligente polisen. Hon
stannade o pustade ut.
Vem är Du och vad gör vi nu? frågade hon mannen och då sa han,
jag tycker vi köper godis för pengarna och postar lite till
polis stationen. Pepparkakor får det bli sa mannen och
försvann för en liten stund.
Honom ser jag nog inte mer suckade flickan. Och inte pengarna
heller.
Men mannen kom snart tillbaka. Kom! sa han. Jag skall visa dig
ett ställe där det inte finns några poliser. Hon följde med
honom och snart var dom på äldreboendet Glada Änkan.
Där fanns det fullt med gamla, trevliga damer som applåderade
kraftigt när flickan spelade.
Vad fint du spelar ! sa dom. Men varför är du tillsammans med
Krister? Ska du inte vara i skolan idag?
Flickan förklarade hur det låg till.
Damerna viskade lite grann till varandra. Sen sa en av dom. Vi
har ett jättebra förslag.
Du Kan vara Lucia så kan vi vara tärnor och du Krister får bli
stjärngosse. Vill du vara snäll att gå till linneförrådet
Krister och hämta nattskjortor till oss alla.
Du förstår lilla vän kommunen skall spara pengar i år och det
blir inget luciatåg för oss här på hemmet. Vi satt just och
diskuterade det, hur mycket vi kommer sakna dom små rara
flickorna som sjunger så vackert för oss på lucia och så kommer
du som en liten ängel och lyser upp för oss.
Dom andra små damerna mumlade instämmande ja, och så går vi ut
på torget och lussar för människorna som stressar runt där för
att handla.
Just då kom Krister tillbaka med en packe nattskjortor. Här mina
damer varsågod och varsågod.
Krister gick runt och gav var och en en nattskjorta och alla
klädde om.
Sedan plockade dom glittret från granen som stod nedsläckt i
dagrummet och satte i håret på varandra.
Sen tågade dom ut genom entren ner mot centrum.
Det var ett sällsamt följe, flickan i spetsen, spelandes Sankta
lucia, dom små vithåriga tärnorna i släptåg och sist Krister,
som körde Beata i sin rullstol. Den bistra vinden fick dom vita
skjortorna att fladdra men dom späda ljusa rösterna bar
förvånansvärt väl tillsammans med blockflöjtens toner.
När dom sen skred in på stadens torg var det som om alla
stannade upp för en liten stund. Dom tågade fram till granen och
ställde sig under den. Krister ställde fram Beatas hatt
framför och så klämde dom i med, Gläns över sjöööö och straaaand.
De sjöng för full hals och människorna dom mötte blev helt tagna
på sängen för inte trodde dom att alla dessa gamla trötta
människor orkade gå ut och dessutom kunde sjunga så vackert.
De såg förresten inte så trötta och slitna ut längre, utan lyste
av glädje.
Så småningom förstod människorna att detta var magiskt. Just som
dom mindes sina barndoms jular. Fulla av magi.
Flickan kände också glädje över all den kärlek som strömmade mot
henne. "Nu spelar det ingen roll hur det blir i jul, nu när jag
har upplevt allt detta" tänkte hon. Men sen kom hon att
tänka på sin mamma som inte skulle få en bra jul.
Pensionärerna såg att hon blev ledsen och undrade varför. "Finns
det nåt vi kan göra för Dig?" sa dom.
"Nej" suckade flickan. "Det blir nog ingen rolig jul i alla fall
för min mamma"
Pensionärerna såg på henne och sen på varandra. "Vi skall nog
hjälpa dig skall du se"
Vi gör så här. Vi tågar till kommunhuset och sjunger för
dom där, sen kräver vi att din mamma skall få ett arbete på vårt
pensionärshem. Dom är verkligen underbemannade där!
Sagt och gjort, det lilla luciatåget skred vidare med sin
vackra sång och flöjtspel.
Folk slöt upp sig bakom så när dom väl kommit fram till
kommunhuset var där hundratals människor som stod och sjöng.
Kommunpolitikerna tittade nyfiket ut ur sina fönster och då i en
paus mellan sångerna ljöd Beatas röst hög och klar. n- ROPEN SKA
SKALLA. JUL TILL OSS ALLA!
Folket stämde in i skanderandet och då öppnades balkongdörren
till kommunhuset och kommunalfullmäktige klev ut på balkongen.
Alla tystnade och han tog till orda.
-Jag vet inte vad ni vill men skicka in ett par representanter
så skall vi pratas vid.
Folket mumlade och det bestämdes att flickan och Tant Hedvig som
verkade vara ledaren för pensionärerna skulle gå in och prata
med kommunalfullmäktige.
Det kändes lite otäckt att gå upp för dom breda stentrapporna
och flickan kände sig ganska liten.
Då hördes än en gång Julsångerna från torget utanför och Hedvig
och flickan log mot varandra och liksom bars upp för trapporna.
När dom väl kom in i kommunhuset möttes dom av vänliga människor
som log och visade dom vägen till Kommun fullmäktige Pettersons
kontor.
Han satt där bakom sitt skrivbord och en stor trave papper. Lite
sliten och tjock men med ett vänligt ansikte. Vad kan jag
hjälpa er med sade han med en myndig basröst.
Flickan fick tunghäfta men Tant Hedvig förklarade raskt
situationen. Petterson såg lite tagen ut, harklade sig och
sade med värme att det kunde han visst ordna. Flickans mamma
kunde börja redan i morgon dag.
Men några övriga extrapengar till Julbord kunde han inte skaka
fram ur kommunkassan.
Det har vi ordnat med själva sade Hedvig. Vår insamling idag på
torget gav en hel del i Beatas hatt och herr Petterson är själv
välkommen till vårt julbord på pensionärshemmet.
Tack så mycket för hjälpen fick flickan fram.
Vi gör vad vi kan sade Petterson även om det är kristider.
När flickan och Hedvig kom ut på torget stod mamma där i främsta
ledet och tittade upp mot kommunhusets trappa.
Maria ropade hon och flickan vinkade och sprang ner till mammas
famn. Hon snubblade på orden och mamma sade, men söta vän, lugna
ner dig.
Vad är det du vill säga och vad är detta för människor?
Flickan berättade en helt otrolig berättelse om små tomtar,
förtrollad must, poliser och en tiggare som tagit med henne till
de gamla tanternas hus....
Mamman skakade på sitt huvud och vände sig till mannen som
leende stod bredvid hennes dotter.
Ja se barn, säger hon till Krister.
Ja, ibland vet man inte om de fantiserar eller ej, svarade han.
Men du ska veta att du har en otroligt duktig dotter och det hon
gjort i dag har spridit glädje över hela staden! Din
dotter har dessutom ordnat ett jobb åt dig på Glada Änkan,
skulle det vara något du är intresserad av?
O ja, sade mamman, jag älskar människor och jag hoppas och tror
att alla där ska tycka om mig.
Vi kan ju göra så här sade Krister, du följer med oss nu, till
huset där vi straxt ska serveras julbord.
Du har då möjligheten att bekanta dig med oss alla och känna
efter hur det känns, om du vill ha jobbet sedan så är det ditt!
Du ska veta att du behövs där!
Alla, med Kommun fullmäktige Petterson i spetsen tågade iväg mot
Glada Änkan, Beatas rullstol kördes av både mamman och flickan.
Rätt vad det var frågade flickan på barns rättframma sätt, du
Krister, varför luktade du så konstigt förut, och varför hade du
så konstiga kläder på dig?
Krister skrattade, tog henne i sin famn och lyfte upp henne.
Ok, jag erkänner, jag är en hemlig Polis och jag jobbade under
förklädnad, detta är mitt riktiga jag. En snäll polis som älskar
barn!
Den där dumma polisen vi mötte förut, det var bara en
arbetskamrat till mig som skojade med oss. Du ska veta att jag
verkligen har talat om för honom att SÅ gör man inte och nu när
han ätit pepparkakorna som du köpte åt dom på polisstationen så
är han den snällaste av dom alla där.
Snart satt de alla runt ett jättestort långbord och åt av julens
alla delikatesser. Beata satt bredvid Krister och var mycket
stolt över sin son! Han var den mest omtänksamma son hon kunde
önska sig.
Beata log i smyg ty hennes gamla kloka ögon såg allt blickarna
Krister gav till flickan, men mest och ännu varmare var hans
blickar varje gång han sade något till mamman som hade små
klädsamma rosor på sina kinder.
Beata tänkte, äntligen har Krister funnit en flicka som han vill
ha! Äntligen finns det hopp om att han slipper bo ensam i mitt
gamla vackra hus. Äntligen har min önskan slagit in!
Jag har snart både barnbarn och sonhustru och min son blir
lycklig i sitt barndomshem, han kommer inte sälja det som jag
var orolig för!
Beata plirade mot hörnet av rummet, satte upp sin tumme och
tummade för en lycklig framtid för dem alla.
Vad de andra i rummet inte såg, det var den lilla tomten som
satt där och besvarade Beatas gest med ett stort leende.
Äntligen hade han fullföljt sitt uppdrag. Nu var det dags att
återvända hem till Tomtebo och sin egen tomtefamilj.
Fast, vad han inte berättade för Beata innan han försvann, det
var att om 20 år så skulle den lilla flickan vara en stor
världskänd stjärna som alla betalade dyra pengar för att få höra
och se på när hon spelade på sin flöjt.
Snipp, Snapp, Snut! Så var Vännernas julsaga slut!
index.htm
|
|