Julen!
 

Många människor har förväntningar

just på denna dag.

Jag tror på Tomten jag.

Skynda långsamt min vän

 allt kan denna dag gå lite

på känn.

Ät o må gott

mången förväntning du sått

Stressa inte denna dag, sillen

ligger redan i sin lag.

Värna om traditionen min vän

det har mången glädje av sen

God jul på dej min vän

Pilla på dina klappar o känn

julefrid i ditt hjärta

det är efter Nyår som vi kan

träna oss smärta

S-C Julen 2006

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker

Viktor Rydeberg

Midvinternattens köld är hård,
kärnorna knastra och flamma,
Allan sova i enslig gård,
samma gör Allans mamma.
Månen rullar sitt tysta barn,
katten hänger i mammas garn,
snön ligger tyst på taken.
Tomten fryser om händerna.

Står där och fryser vid ladgårdsvägg,
räknar de ynkliga slantar.
Snor sina händer i lusigt skägg,
önskar han hade vantar.
Står där och grubblar men vet ej vad
vantar kan kosta i närmsta stad.
Tänker så han skallen kan spräcka;
undrar om slantarna räcka?

För sin hand genom flottigt hår,
andas i valkiga näven,
står där och stampar med stela tår
ty han fryser om fötterna även.
Står där och huttrar i nordanvind,
stryker en hårdfrusen klump från sin kind.
Fryser så ända till märgen,
och verkar förfrusen till färgen.

Går till kylskåp och skafferi,
nallar av alla faten.
Dricker ur flaskan med konjak i,
ja, god är julematen.
Skinka och konjak är nog all right,
men tomten, han tänker på Fahrenheit
som biter i handen och kinden.
Tomten, sin cos, styr mot vinden.

Går till den vrå där hans grötfat står,
sätter sig ned till att spisa.
Huttrar och fryser så tänderna slår
mot läppar som vindarna isa.
Blåkalla kinder, svartfrusna tår,
isbark på ryggen och rimfrost i hår,
och i stjärnornas frostiga glitter
han fryser ihjäl där han sitter.

   Sv Mad

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och brinna.
Kan ingen stoppa en råttgrå Ford
innan den hinner försvinna.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fru och barn,
snön lyser vit på maken.
Endast tomten är haken.

   Claes Eriksson

Ännu blomma granarna och ännu ropar göken.
Ännu dröjer ljuset kvar i julis ljumma natt.
Ännu brinna svedarna och skira svedjeröken
dalar likt ett doftrikt flor kring ängens blomsterskatt.
Ännu lysa stjärnorna som matta ädelstenar.
Ännu bär var midnattssky en fin och blekröd rand.
Ännu äga du och jag vår lyckas underland.

Arvid Mörne

  hits

index.htm