Min
Diana
Karelsk
Björnhund
Är född den
11 januari 1997, och kom
till oss på sommaren det året.
En liten, knubbig, helvild sak på 6
månader som for
runt och inte gav oss en lugn stund!
Hon hade
varit mycket sjuk under sina första månader, det misstänktes Epilepsi och
det
var sagt
att hon tillfälligt skulle vara hos
oss! Framtiden skulle få visa hennes sjukdom och öde!
Men
kramperna växte bort och hunden blev kvar hos oss!
Den
sommaren fick ogräset nästan växa vilt för böjde jag mig ned för att ta bort
något så ”hängde”
Diana i min
arm, eller på min rygg .
Morötterna
som jag satt på våren fick vi inget med av, jag ryckte upp en och gav till
hunden.
Nästa dag
var landet ”grävt och kuperat” och alla
morötter borta.
Så började
jobbet igen efter semestern och vi hade sån tur att vi fick en
daghusse ett par kvarter härifrån.
Han hade
själv en Schäfer och dessa två hundar busade och hade roligt hela dagarna.
Diana som
till storlek precis kunde komma
under Aramis lärde sig snart att där var
bästa
stället att oskyddat bita Aramis i bakhasorna.
Det fick
Aramis att flyga rakt upp och sedan var jakten i full gång.
Daghusse hade en sjötomt så hundarna tog sig en
simtur ibland, för att inte tala om den fria
tillgången
på
dricksvatten när dom var törstiga.
Hemma på
gården var Diana lika vild som vanligt. Hon stod
längst bort i hörnet, kollade in var jag var
och tog
sedan sats och kom i full fart för att bita även mig i
bakhasorna. Inte så populärt!
Fotbollen
var däremot något som vi båda gillade att busa med. Diana gjorde flera
volter över
bollen
innan hon lärde sig tekniken.
En mindre
pipboll var hennes egen favorit, den försökte hon ”döda” ihärdigt med morr,
anfall och
skäll men
hon lyckades aldrig få tyst på
den!
Så anmälde
vi oss på valpkursen vardagslydnad.
Diana
uppskattade detta mycket…. bara hon fick gå först på alla
promenader.
Matte
uppskattade kursen också för det blev lite ”pli” på hunden nu!
Då 1997
fick hon inte vara registrerad i Kennelklubben för hon är
FELFÄRGAD!
En Karelare
SKA vara SVART, inte så här vackert VIT som Diana.
NU ÄR HON
REGISTRERAD OCH MEDLEM,
hennes färg
är numera accepterad … men ej önskvärd …enligt ras
standarden.
Diana växte
och blev äldre, slutade bita på både matte och annat förbjudet!
Hon
utvecklades till en kelen, klok men mycket envis hund som inte gärna gör
något extra
utan
belöning! Kan envist ignorera allt, till och
med matskålen om hon ”inte vill”.
Hon älskar
träna Agitillity men bara en stund, sedan varken ser eller hör
hon något, hon är
helt enkelt uttröttad och vill vila eller promenera
och nosa i lugn och ro!
Hon är
expert på att stänga av öronen när det inte passar.
Kan däremot
uttrycka sin vilja på flera sätt,
Små STAMP i
golvet med framtass (snabba på),
HAKAN upp
och oooooo ( godissugen),
vifta på
hela RYGGEN (till kennelklubben),
Vifta SVANS
och oooooo ( Promenad).
Dagarna
före Dianas 7 årsdag,
den 2 Januari 2004 fick beskedet att vår Karelska Björnhund
har sjukdomen Pra
och kommer att bli blind.
Genast kommer då
tanken, kommer hon att må bra som en blind hund eller ska vi låta henne
somna in?
Här tänkte jag att
låta alla som vill, få följa sjukdomsförloppet.
Vi har under ca. 1
år märkt att hunden blivit försiktigare, inte så sugen på att busa men är
man 6 år så kanske man har lov att vara lite lat? Så tänkte vi. Lite
larvig har hon också blivit, mörkrädd. Lite mera skällig. (är ju inte
konstigt förstår vi nu, sjukdomen börjar ju så att mörkerseendet försvinner
först) Men eftersom hon plötsligt missat matskålen några gånger nyligen
så blev det ett vetreinärbesök. Och då fick vi veta att hon såg dåligt.
Veterinären tyckte att hon som bara är 7 år, har många lyckliga år kvar. Vi
skulle åka hem och göra hemmet bra för henne. Trappan skulle stängas av med
grind både uppe och nere. Vi ska börja vänja henne vid att ej gå själv, hon
ska ledas upp och ned. Så hon inte gör illa sig. Vi skulle ha mattor
överallt så hon känner var vägen går till matskål osv. Och alla promenader
ska bli under samtal numera. Säga Vänster eller Höger vid varje sväng
samtidigt som hon får ett litet ryck i kopplet. Dessutom ska vi sätta upp
lampor, spotlights på utsatta ställen som gör att hon hittar rätt för hon
kommer som blind att kunna utskilja en lysande lampa!
Allt var
viktigt att börja med INNAN hon var blind så vårt beteende ej upplevs som
ett straff.
4/1 2004 Idag tittade hon rakt
på mig för att tigga godis. Problemet var bara att mina ögon var en halv dm
därifrån. Det är första gången vi märker något så markant, hon såg mig
inte. På promenaden sedan mötte vi en hundkompis, eftersom Zita lade sig
att vänta på kompisen så förstod Diana inget. När han sedan var framme och
nosade på henne då blev hon ju lycklig! Tydligen såg hon inte ens att han
kom. Annars har allt varit som vanligt, hon går med säkra steg och inget
tyder på "dålig syn".
5/1 04 Denna
information kom till mig från
http://groups.msn.com/aasae Usch då det var inget roligt att
höra ! Jeg menar att din Diana har fått är en sjukdom som heter PRA
....... För dem som inte vet vad PRA är så kan jag kortfattat berätta att
PRA (Progressive Retinal Atrophy ) är en ärftlig ögonsjukdom som gradvis
bryter ner cellerna i näthinnan , dvs näthinnan förtvinar, och tillslut
blir hunden blind. Sjukdomen visar sig oftast när hunden är 4-6 år
gammal, och de första typiska symptomerna är nattblindhet, och att hunden
ser dåligt i skymningen , vägrar att gå ut om kvällen , vägrar att gå
in i ett mörkt rum osv, just för synen sviktar . Eftersom sjukdomen
kommer smygande och hunden har tid att vänja sig vid att se sämre och sämre
så är det många ggr svårt att upptäcka för ägaren. De som jag känner som
har eller haft hund med PRA har alla varit undrande över att de inte har
kunnat märka något som skulle tyda på att djuret såg dåligt....... Min
tränare hade en hund som fick PRA som 3 åring och levde till hon var 13 år
gammal ... alltså 10 som blind och hade det ganska utmärkt .
Grethe började att märka att något var galet när hennes hund började ta
lufthopp och missa hinderhoppet i lydnadsträningen + att hennes mörkerseende
blev dåligt . De flesta hundar med dålig syn kompenserar liksom oss
människor , med att använda de andra sanserna mer intensivt . Grethe
säger att du alltid ska ha din vovve i koppel utomhus , och inomhus är det
viktigt att du inte möblerar om . Om du har en hund som normalt har
tempo på gåturerna , så kommer du efterhand ha en hund som går precis
bredvid dig ... du blir hundens ledsagare. Angående
aktiviteter så kan du ju göra allt med henne där hon har en lina på sig ,
och i lämplig terräng så hon inte kommer till skada . Spår måste väl vara
en utmärkt aktivitet för en Karelare . kram Åsa
6/1 2004 Det är ingen förändring
och inte så svårt som vi trodde häromdagen. Vi ser nu att hon ser dåligt
bara i mörker och dåligt ljus. Sitter jag i svag belysning då hittar hon
ingen ögonkontakt. Hon trampar fel i trappan. Men ute under dagsljus ser
hon tydligen bra ännu. Idag var det jaga kompisen i full fart på gården.
Jag hade hjärtat i halsgropen att hon skulle krocka med en buske. Men när
Zita svängde av tvärt då stannade Diana och såg snopen ut. Har hon bara
tunnelseende? Det finns många småsaker som tyder på det. Vi noterar att
hon nosar mycket omständigt på promenaden. Så har hon inte gjort förut.
Vi börjar att få upp lampor i tvära hörn, så hon ser att "svänga", en i
fönstret vid altandörren så hon hittar in. En lampa oanför sängen där hon
helst ligger. Och vi leder henne nedförtrappan till hennes stora
irritation. Då stannar hon och vill släppa oss före. Och Zita stannar och
vill bli ledd hon istället.
16/1 –04 Ibland
fattar man inte att det är sant! Hon rör sig så säkert, är ju precis som
vanligt! Men sedan kommer dessa små saker! Som när vi var hos min mamma
och Janne rastade dom i skogen bredvid sjukhuset. Diana for åt alla håll,
han sa att hon var totalt desorienterad. Som att dofterna stämde inte, så
hon visste inte var vägen gick. Eller när hon går själv i
trappan. Hon trampar på yttre stegkanten , halkar 2 - 3 gånger på denna
korta trappa. Vi gör så att jag, som inte kan böja ryggen, går före nere i
halva trappan, med min hand under hennes bröstkorg, då får hon stöd om hon
snubblar. (samtidigt som jag med min bak knuffar ned Zita som inte kan gå
själv numera- avundsjuk till tusen. Matte hjälp mig också!!! ) Trots
att Diana ser dåligt så rutinerna lägger hon inte av med. Nätter ska hon
sova nere halva tiden, vid 4-5 tiden ska hon upp och sova på övervåningen.
Då står hon vid grinden och morrskäller till någon vaknar och öppnar så hon
kommer upp. Uppför trappan går hon mycket sakta, men säkert, som att hon
känner efter var hon ska placera tassarna......... ...I går satte jag dom
bredvid varandra och studerade deras ögon. Zitas är mycket klarare med
pupill som varierar efter ljuset. Dianas pupiller är "blaskiga" till färgen,
ej regelbundet runda och inuti pupillen är det som fält av
gråaktiga fjäll! Så visst är det något! Frågan är hur mycket hon egentligen
ser? Mycket svårt att avgöra. Nosen används flitigt!
Otroligt är hur många hundägare jag nu möter med vetenskap om blinda hundar.
Alla tycks veta om någon som blivit blind och för att sitera en av dom
-------
Om man inte visste om
det var det omöjligt att se att Berta var blind - hon hade helkoll på allt!
Hon rusade t ex obehindrat runt i hundgården och lekte med en eller två av
de andra hundarna, och visste precis var staketet var. Inomhus rörde hon sig
precis som de andra hundarna, gick aldrig emot någonstans eller så. På okänd
mark gjorde hon sig snabbt hemmastadd, det tog henne bara tre gånger att
hitta helt och hållet inne hos mig. Marie tog ibland med henne till ett
ställe vid Klarälven där det finns massor med sandbankar - Berta älskade att
bada! Området är jättestort vissa år med lågt vattenstånd, men Berta sprang
allt hon orkade och litade på att Marie skulle säga till om det kunde bli
farligt. Hennes förtroende och tillit till matte gjorde att hon reagerade
direkt på ord som t ex STOPP, SAKTA och KOM HIT. Det var otroligt att se
henne! Maj-Lena
7/2
-04 Det har nu gått lite drygt en månad sedan vi fick beskedet, vi tror nu
att hon är helt blind. Jag skriver tror, för hon fixar detta så galant att
man trots allt ej kan vara 100% säker. Men hon går gärna bredvid mig eller
Zita. Inte ensam. Hon kan stanna plötsligt på gården och säger man då något
till henne så kommer hon glatt svansviftande, hon kanske tappar
orienteringen ibland ute på gården. Hon går aldrig på något, hon har perfekt
koll var alla träd och buskar finns. Men visst händer det små episoder då
man nästan rörs till tårar. Som när vi låg och myste i min säng. Jag hade
mina ben uppvikta, ena benet över det andra. Så reser sig Diana och går rakt
in i mina knän. Stannar och drar med tassen över båda ögonen som att ta bort
det som skymmer sikten. Så sätter hon skallen mot mitt ben och "känner sig
fram runt" mina ben till hon känner sängkanten. Väl nere på golvet sätter
hon sig igen och gnuggar ögonen rejält, suckar och lägger sig ned och somnar
om. Sedan var vi ut på em promenad och mötte en hundkompis. Då busade hon
runt som vanligt, innom kopplets längd. Man får ju styra litet för hon ser
ju inte träden. Men tilliten är stor så hon fixar detta med stolthet och är
en lycklig hund presis som vetrinären sa!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
9/4-06 Några år har
nu gått och hon är helt blind. Det märks mest på att hon kan sova på golvet,
vakna och helt tappat orienteringen.
Så kommer det ett
piggt, snabbt VOV då vet man att hon säger hjälp!
Många tillfällen får
man ta tag i hennes halsband och styra nosen rätt, tex matskålen.
För ivrig som hon är
så slår hon nosen överallt annars i sitt sökande efter matskålen.
Att gå in i bilen,
hoppa upp i sängen, mm går galant. Hon går till nosen känner och hoppar
sedan upp.
Men att hoppa ut
från bilen är otäckt! Tyvärr något vi måste tvinga henne till med milt våld.
Annars klarar hon
alla situationer galant.
Rangordningen har ju
förändrats, Diana är inte längre självklar etta på promenader osv. hon går
helst bredvid matte eller Zita.
Zita är mycket
duktig att valla Diana. Hon har full koll när Diana är själv ute på gården.
Står Diana på
verandan så markerar Zita att vi ska släppa in henne.
Tappar Diana
orienteringen ute och ger sitt skall så är Zita snabb ut, går runt Diana och
sedan kommer dom i samlad trupp.
Ända fram till
ytterdörren, där stannar Zita, ställer sig i vägen för Diana för att stoppa
henne och markera att nu är vi framme.
Samma när Zita leder
Diana till matskål, sängen eller vad vara må.
Väl framme ställer
Zita sig som en bastant vägg och stoppar Diana för att markera att nu är de
framme. Eftersom Zita är 50% Border Collie så tror jag att hon förstår och
känner ansvar och samtidigt får hon använda sin medhavda talang att valla.
|
För några år sedan kom
vi av en händelse i kontakt med uppfödaren
(vi hade ju inte Diana
från början) och fick då
veta att mamman hade haft kramper liksom Diana som valp.
Mammans
kramper hade kommit tillbaka vid 10 års ålder
så vi var väl lite förvarnade!
26 Februari 2007 (6½ vecka efter Diana fyllt 10 år) fick
hon sitt första anfall.
Till vår glädje var det kortvarigt och hon blev bara lite ostadig på
bakdelen.
9 Juni, lite styvt 3 månader senare kom
nästa anfall och det var otäckt att se. Hon Kom emot mig, vinglade
och hade stora balansproblem, jag bad henne ligga ner och
straxt efteråt förlorade hon medvetandet en liten stund.
Hon skakade i hela kroppen. Efter 15
minuter hade det släppt så att hon kunde stå upp,
hon ville gå men vi såg att hon var lite ostadig i bakdelen, hon var
förvirrad och desorienterad så de märktes att
anfallet tagit hårt på krafterna. Dessa symptom
kvarstod i 5 timmar.
Men plötslig reser hon sig upp och går med bestämda steg och hämtar
ett bitben. Nu var hon sig
själv igen.
Vi har ringt veterinär, journaler från förr ska
tas fram och vi ska se om det i dag går att sätta en diagnos, om
det går att hjälpa henne med någon kramp lösande medel. I
annat fall finns nog inte så mycket att göra.
Vi bävar för nästa anfall, blir det ännu svårare?
18 Juli
I dag har vi varit hos veteinären, Epilepsi var det
med säkerhet. Allt tyder på det.
Det går att behandla, hunden ska kunna få ett bra liv trots sin
sjukdom. Medesinen Feneral ska sättas in, först
lägsta dos senare höjs den. Denna ska tas på klockslaget morgon och
kväll för att ge bästa skydd.
Men vi ska inte börja fören svaren på proverna kommit, om några
dagar.
Ev annan sjukdom ska uteslutas först och Feneral får inte ges till
hund med dålig lever så vi hoppas nu
att Dianas levervärden är normala.
Och vi hoppas det inte kommer något nytt anfall de närmaste dagarna!
Viktigt var även att skriva ner vid varje anfall, klockslag och hur
hon påverkas och hur länge efter.
Denna EP dagbok kommer jag att föra här...
FICK JUST PROVSVAR på hälften av proverna.
Diana har sänkta levervärden. På Torsdag ska vi in och
ultraljudsundersöka livmoder och lever.
Det kan vara en tumör, eller helt enkelt att levern är sämre på
grund av ålder och är det så då finns
det särskilt foder som kan hjälpa.
En hund kan även få Epilepsiliknande anfall om
levern är dålig!
21 Juni
Idag har Diana blivit rakad på magen och fått ligga i en värdens
skönaste bädd. Hon njöt verkligen. Vid
ultradjudsundersökningen ligger dom i en vadderad brist som är som
ett V. Ligger där på rygg medan
vet. går runt på hennes mage och "smeker" med sitt
undersökningsverktyg.
När allt var klart fick vi nästan tvinga Diana att gå upp, totalt
ointresserad var hon att lämna denna sköna
"säng".
Tyvärr blev beskedet inte helt bra, hon har kraftigt förhöjda
levervärden, levern var skadad och Livmodern
var lite inflamerad.
Vi fick åka hem med läkemedel mot Livmodersinflammation och en säck
specialfoder som förhoppningsvis
ska göra Levervärdena bättre.
Om 2 veckor är det återbesök, nytt Ultradjud och nya prover. Då
hoppas vi att levervärdena är bättre, det
är farligt att operera bort livmodern på en hund med så här dåliga
värden.
Nu tar vi dessa 2 veckor som de kommer, hoppas bara hon inte blir
akut dålig för då finns det inget val.
Och jag hoppas livmodern blir bra av medesinerna, annars är väl
frågan om vi inte låter vår "gumma" få ro.
Att utsätta henne för sen stor operation, mera behandling? Ja jag
vet inte om det är rätt!
Men än så länge är hon hur pigg som helst! Så hoppet lever ännu
6 Juli - 2007
Idag har vi varit på återbesök för Dianas dåliga levervärden och
förmodade livmodersinflammation. Livmodern
såg likadan ut nu som 21 Juni och levervärdena var marginellt
förbättrade.
En ny kur med Antibiotica för Livmodern, i framtiden ska hon ha en
kur vid varje löp. Man börjar kuren i mitten
av löpperioden för att förebygga inflammation vid löpet! Hennes
livmoder KAN ha normala åldersförändringar
och eftersom hon är blind så är en OP inte aktuell.
För Levern ska vi fortsätta med Dietfodret för Leversjuk hund och
medesin DENOSYL, men nu i underhållsdos
med en tablett varje dag.
Dessutom fick vi Stensolid att ge oralt om hon får kramper igen. Ska
göra att kramperna inte blir så svåra...
Om ett halvår kan det vara läge att ta nya leverprover för att se om
hennes levervärden blir bättre.
Hur som helst så mår Diana bra just nu, även om vi tycker att hon
börjat dricka mycket vatten igen.
Men DET kan ju bero på värmen dessa sköna sommardagar.
I slutet på September månad
(2007) ser vi att Diana mår dåligt vissa dagar, hon börjar även
dricka mycket vatten,
ibland upp mot 17 dl på ett dygn. Vissa dagar vill hon inte
äta mat, hon som alltid varit matfrisk.
Vi ringer Veterinär och bokar en tid.
Inte med glatt hjärta, för vi inser ju att leversjukdomen
kommit att förvärras och det återstår kanske
bara en väg att gå nu? Trodde vi!
Meningen var att hon skulle ultraljudundersökas för Livmodern först
men vi krävde ett blodprov på Levern
för att veta om det var dags att förbereda oss på ta farväl
istället. Raka magen i onödan i Oktober månad
på en hund som tycker om att ligga ute är heller inte bra.
Blodproven togs och det blev lång väntan på resultatet. Kanske extra
lång väntan för veterinärerna hade
lunchrast under tiden..
Till slut kommer hon dock in till oss på undersökningsrummet, hon såg
inte ett dugg orolig ut, snarare glad!
Hon visar oss papper från provet och säger, Leverprovet är helt
normalt!
Det finns inga hinder för en operation om vi behöver göra det...
Förra gången gick det ju inte att operera eftersom levern var så
dålig att hunden riskerade att förblöda
eftersom levern inte orkade koagulera blodet.
Nu blev magen rakad och undersökningen startade. Det visade sig att
alla problem ej berott på EPILEPSI
Hunden har en massa chokladsystor - Endometrios både i livmoder och
äggstockarna var i princip
igenkorkade. Det är detta som gjort henne sjuk!
På onsdag opereras hon, en kastraktion som betalas till största
delen av försäkringen.
Säger åter igen,
VILKEN TUR VI HAR DOM FÖRSÄKRADE!
15 November 2007
Den 10 Oktober 2007 opererades
Diana. Allt har gått bra och vi tyckte redan efter 1 vecka
att
hunden verkar må bättre än förut då hon hade en massa systor i
Livmodern.
Idag kan vi konstatera att hon blivit en ny vovve efter detta!
Kan bara tänka så som att hon måste haft ont av dessa systor!
Hade glömt hur hon var förr.... -:)
Nu är hon sällskapssjuk igen, hon protesterar genast om vi är på
övervåningen!
Hon ska helst ligga hos en av oss igen!
Hon dricker mycket ännu, men inte så där ofta!
Hon har blivit den där "tjatiga" hunden igen. Kör med sina pipiga "vjav"
sina tjatiga vov
och hon är expert på att ha nosen i vägen när en dörr ska stängas,
tex. skafferidörren, kylskåpsdörren!
Dessutom, hon har fått fart vid promenader, jag måste
numera säga åt henne att
ta det lungt!
Detta påverkar Zita också. Vwaaa! Min kompis är på nytt född.
Häng på så busar
vi som vi gjorde förr! Zita inbjuder på alla sätt.
Men Diana vet att hon är blind! Sånt går hon inte på.
Inget okontrolerat spring!
Men med matte eller husse bakom kopplet då går det undan!
Sa jag det förut?
Vi har fått tillbaka en totalt förändrad hund efter operationen!
I slutet på April 2008
märkte vi att åldern började ta ut sin rätt, du ville gå mycket
sakta, du ville inte
alls gå ibland, du sov mycket och drack mycket vatten. Du hade många
fettknölar
men en som plötsligt växte fort satt på din lår vid knät. Du började
irritera dig
på denna.
Så började du att hosta på nätterna.
Vi var till vet. och han kunde inte garantera att du skulle få
men efter en op så
nära knä, du kunde fått en stel led.
Så med tanke på alla dina besvär så fick du somna in.
Sov gott vår älskade gumma säger både matte och husse och Zita.
|
Besökare
Webbplatsen uppdaterades
09-04-03